Josefin

Jag är inte säker, men kanske är botten nådd nu. Jag finner inga ord! Igår när jag var hemma  hos mor och far på påskmiddag så ringde det på dörren, sådär som det kan göra ibland på påskafton. Utanför stod två utklädda påskkärringar som önskade oss "Glad Påsk" och sträckte fram en korg med påskbrev. "Det här brevet är nog jättefint!" sa mamma, tog det hon valt och lät ungarna ta lite godis i gengäld, precis så som man ska göra. När ungarna fåt sitt så gick de och mamma kom in till oss andra för att öppna sitt tjusiga brev och visa oss andra. Så hör jag hur hon börjar skratta och visar oss detta:

 Vadå, ser ni inte vad det är?

 Nähe, ni ser inte ens på närbilden heller?!

Va fan, ungarna hade kladdat ner "Glad Påsk" i blyerts och sen vikit ihop skiten. Va är de här, liksom?! När jag va liten så ville man ju iaf använda färger och rita hur mycket som helst. Man kanske inte gjorde världens snyggaste kycklingar, men halva nöjet med allt var ju iaf att RITA och MÅLA. Snacka om att ungarna av idag (ja, jag är medveten om att jag drar alla över en kam) tappat bort halva grejjen med allt och nu bara stressat ihop nåt streck för att få ihop så många brev som möjligt så de kan tigga så mycket godis som möjligt. De här är inte helt okej! Mina barn ska minsann använda minst tre färger på varje brev, det tänker jag se till ;p



Nu ska jag och lilla påskhönan gå ner till grannen, tänkte kolla om jag kunde bota hennes magsjuka genom att proppa i henne lite godis. Antagligen funkar det... inte :p