Josefin

För en kvart sen utspelade sej detta samtal mellan mej och min otroligt  finkänslige morfar:

Jag: Hej morfar! Hur mår du?
Morfar: Jodå. Du va inte med på kalaset igår. Annika fyllde år.
Jag: Ja jag vet, men jag jobbade så jag kunde inte följa med tyvärr.
Morfar: Jaså du va barnvakt. Men du har slutat passa barnen nu eller?
Jag (en smula irriterad): Ja, jo men jag vet inte riktigt om man kan kalla det barnvakt, morfar. Jag utbildar mej ju faktiskt till en sån som kan jobba på en förskola vet du väl...
Morfar: Mm..
Jag: Men du, jag ringde egentligen för att fråga om jag och Magnus kan låna din bil. Vi tänkte åka upp till stugan idag.
Morfar: Ja, jo det kan ni. Va bra, då kanske jag skulle ta och följa med er upp.
Jag (mycket irriterad): VA?! Neej, alltså.. är det en bra idé tycker du? Vi tänkte sova där och sådär...
Morfar: Jaså, ja men ni kan skjutsa hem mej sen i eftermiddag, jag gillar inte att sova där vet du.
Jag (mycket sammanbitet): Nej, precis, jag vet. För vi tänkte stanna där ett tag nämligen, Magnus åker ju hem om ett par dar så vi tänkte va där och säga hejdå och lite sådär..
Morfar: Jaså jaha. Ja men det blir bra, kom och hämta bilen ni så kanske jag följer med sen då.

Jag avslutade samtalet ganska fort och känner mej lite som i chock. Ska min och Manges mysiga kväll i stugan förvandlas till ett par timmars tjatande med morfar?! Vet inte om jag ska skratta eller gråta.. inte för att va elak mot morfar, men den sista personen jag vill ha emellan oss i soffan är väl ändå han.. Herreguuuuud :p