Josefin

Läste på min kära vän Marias blogg igår att "det är så himla härligt att umgås med en människa som utstrålar glädje med hela sin uppenbarelse." Och jag håller med, för jag vet vad hon menar. Man kan verkligen själv hamna i ett lyckorus bara av att vara i närheten av nån annan som verkligen mår bra och utstrålar detta.

Jag vet också att jag på senaste tiden har varit långt ifrån att vara en sån här glädjespridare. Under våren har jag och mitt humör åkt bergochdalbana och självklart är detta inte bara påfrestande för mej själv, utan även för de som befinner sig i min närhet. Jag fattar att det inte är så lätt och roligt att stå bredvid alla gånger, va fasen, jag blir ju också skit-less på mej själv när det är så.

Men jag försöker att se det som att det ändå är något positivt att jag faktiskt vågar va ledsen och tråkig utåt. Jag vågar säga ifrån och säga nej när det är något jag inte vill, trots att jag oftast får dåligt samvete och kan älta de (små eller stora) beslut jag tar i timmar. Detta är saker som jag insett att jag verkligen måste öva mycket på och jag inbillar mej också att jag blivit lite bättre på det redan. Kanske har jag blivit bättre på det för att jag blivit mer medveten om det, eller för att jag liksom insett att jag måste börja våga vara lite mer mej själv bland mina nära och kära. Riktiga vänner klarar ju det. Och det är ju positivt att jag faktiskt blivit medveten om dessa saker, för målet är ju att det ska leda till att jag tillslut blir lite gladare, starkare och mer nöjd med tillvaron.