Josefin

Barn är (oftast) alldeles underbara. Idag hade vi ett intressant samtal under lunchen som handlade om vart vi alla bodde. Men när jag berättade för barnen att jag bodde själv så blev de lite oroliga för mej :p

- Men får man bo själv? undrade en av våra största tjejer.

- Jaa, det får man. När man är lika många år som er så får man inte det, för då har man inte lärt sej att laga mat och såna saker än. Men när man är så många år som jag är, då får man bo själv om man vill, svarade jag lite lagomt pedagogiskt.

- Men din katt då? frågade en liten kille och tittade med stora ögon på mej. Hans familj har katter och därför utgår han såklart ifrån att alla har det.

- Jag har ju ingen katt.

- Har du ingen vovve? frågade samma kille.

- Nej, jag har ingen hund heller. Jag har inget djur alls. Jag bor faktiskt helt själv i min lägenhet, svarade jag och log.

- Men fröken, det är ju SYND om dej!!!!! sa den stora tjejen med eftertryck och stirrade chockat på mej.

- Haha, nej, men det är inte så synd om mej. Jag gillar ju att bo själv och jag har valt det själv...

- Men fröken! Du måste ju skaffa dej en man!!!! Och ni kan skaffa barn! Då slipper du vara själv.. sa hon och klappade mej lite tröstande på armen.

Haha, snacka om att de inte köpte mitt snack om att man faktiskt kan vilja bo själv. Och vad svårt det blir att få ihop det för dem om det inte är på det sättet de är vana vid :P En person som inte är ett litet barn är automatiskt en vuxen och vuxna bor bara inte själva :P Råkar man vara en tjej så bör man också även vara en mamma, råkar man vara en kille så bör man vara en pappa. Är man inte mamma eller pappa men ändå inget litet barn, ja, vad är man egentligen då?? som ett litet barn frågade mej en gång för ett par år sen.. Haha, sötnötar! ♥