Josefin

Ankan blev en hit. Kvällen var kanon, Elin blev kalas. Tur att vi bor i samma hus så vi kunde gå hem tillsammans, hela vägen. Den långa vägen hem tog ett bra tag att gå och den var både rolig och en aningens vinglig skulle man kunna säga. När vi började närma oss vårt hus så försökte Elin göra slut på vår vänskap, eller hennes ben försökte iaf ta avstånd från vår jargong. "Jag klarar inte det här, Jossan! Mina ben orkar liksom inte mer humor!" typ. Kul.

Min kära väninna hann också med att uträtta sina behov ett par meter ifrån en polisbil; snacka om att utmana ödet och söka mer spänning i livet...! Nu klarade hon sej ju ifrån tillsägelser osv, men det kändes ändå inte helt långt ifrån.. Fy fan va tråkigt att komma hem från krogen med en kiss-böter i sällskap. Tack men nej tack, då går jag nog hellre hem själv ;p