Josefin

Ibland känns det som att det kryllar av små monster på mitt jobb som man bara vill skaka in lite vett i skallen på... Men det finns också stunder då man bara får rysningar i hela kroppen för att man påminns om hur bra man trivs med det man gör, och vilka fantastiska små människor man får äran att jobba med. Idag inträffade just ett sånt "moment", när jag satt i soffan med en 6-årig kille som just då behövde lite hjälp att ta sig ur en situation och komma på nåt annat vettigt att sysselsätta sig med:

- Men du, ***, då hjälper jag dig nu att välja nåt att leka med. Är du sugen på att bygga med smålegot lite?

- Neeej! Jag är sugen på att äta upp dej! svarar han då och börjar gnaga på min hand och mitt hår.

- Men så får man ju inte göra. Då får jag ont vet du, och tänk om du skulle äta upp mej. Då skulle ju ni få en fröken mindre här...

- Jo så får man visst göra! För jag gillar dej!

- Och jag tycker om dej och alla kompisarna här också såklart. Men du gillar mej väl inte på det sättet att du vill käka på mej och mitt kött? säger jag och skrattar.

Då vänder han mitt huvud mot sej och tittar på mej med sin lillgamla och allvarliga blick, och säger:

- Men Josefin, jag gillar dej på alla sätt och vis, förstår du väl!


Att få höra detta från en liten kille som i vanliga fall far runt som en Snurre Sprätt i lokalerna, och som jag vet har svårt att skapa goda relationer och uttrycka sina känslor gör verkligen att man fylls av glädje och värme. Ett litet "halleluja-moment" inom förskole-världen skulle man nog kunna kalla det ;D