Förlängt!!
Veckan har fortsatt i samma hysteriska tempo som den började, precis som jag misstänkte att den skulle göra.. barnen snurrar runt som aldrig förr och "vi har ju barn överallt på det här stället!" som det var en som påpekade igår när hon va på besök. Mellan klockan 11.15-13.30, då det är som körigast, är det svårt att hålla tillbaka tårarna; jag vet ju hur pedagogisk jag VILL vara, hur jag VILL bete mej och vad jag VILL hinna med, men det finns liksom inte tid/utrymme för det.. aaaah. Jag blir tokig på att känna mej dålig och otillräcklig.
Idag hade jag "liggvilan" och trodde seriöst att någon drev med mej. 6 stycken änglar var som förbytta mot 6 stycken vildingar och så fort jag vände ryggen till så studsa de upp och sjöng, sprang, hoppa och pratade med varann. När nån precis somnade till så var det två där direkt och slog på detta barn så att det vakna igen. Plus att jag dagen till ära hade ett "bonus-barn" som är så litet att det annars sover i vagn, men den hade föräldrarna glömt hemma så det var bara att gilla läget. Hon är vanligtvis det största charmtrollet på denna jord, men jag var måttligt munter över att hon passade på att spela ut hela registret just under vilan.. hon sjönt tamejfan igenom varenda låt hon lärt sej sista halvåret och det är ganska många.. Jag bara låg och väntade på att nån skulle hoppa upp och skrika "Dolda kameran", alternativt att det var nåt slags test på min stressnivå/lämplighetsgrad som förskollärare.
Efter 40 minuter (det brukar ta max 20) så hade alla äntligen somnat och jag klev ut och tänkte precis berätta för min kollega att jag bestämt mej för att säga upp mej eftersom mitt hjärta inte klarar det här längre då jag möts av min chef som satt i soffan och väntade på mej. Hon var tydligen där för att ge mej det positiva beskedet att jag fått förlängt med ett halvår. Haha, lämpligt tillfälle att komma och säga det, då jag var i upplösningstillstånd och en smula självmordsbenägen.. ville först hoppa på henne och skrika "F*ck u, glöm att jag stannar här en dag till!" men insåg ganska snabbt att det faktiskt är det här som jag gått och hoppats på senaste halvåret. Och jag älskar ju faktiskt mitt jobb... oftast!!
Idag hade jag "liggvilan" och trodde seriöst att någon drev med mej. 6 stycken änglar var som förbytta mot 6 stycken vildingar och så fort jag vände ryggen till så studsa de upp och sjöng, sprang, hoppa och pratade med varann. När nån precis somnade till så var det två där direkt och slog på detta barn så att det vakna igen. Plus att jag dagen till ära hade ett "bonus-barn" som är så litet att det annars sover i vagn, men den hade föräldrarna glömt hemma så det var bara att gilla läget. Hon är vanligtvis det största charmtrollet på denna jord, men jag var måttligt munter över att hon passade på att spela ut hela registret just under vilan.. hon sjönt tamejfan igenom varenda låt hon lärt sej sista halvåret och det är ganska många.. Jag bara låg och väntade på att nån skulle hoppa upp och skrika "Dolda kameran", alternativt att det var nåt slags test på min stressnivå/lämplighetsgrad som förskollärare.
Efter 40 minuter (det brukar ta max 20) så hade alla äntligen somnat och jag klev ut och tänkte precis berätta för min kollega att jag bestämt mej för att säga upp mej eftersom mitt hjärta inte klarar det här längre då jag möts av min chef som satt i soffan och väntade på mej. Hon var tydligen där för att ge mej det positiva beskedet att jag fått förlängt med ett halvår. Haha, lämpligt tillfälle att komma och säga det, då jag var i upplösningstillstånd och en smula självmordsbenägen.. ville först hoppa på henne och skrika "F*ck u, glöm att jag stannar här en dag till!" men insåg ganska snabbt att det faktiskt är det här som jag gått och hoppats på senaste halvåret. Och jag älskar ju faktiskt mitt jobb... oftast!!
Jag borde verkligen inte klaga; det är inte alla som ens har ett jobb
att gå till, och jag har ett där jag egentligen trivs väldigt bra.. dock vore
det skönt att kunna jobba hemifrån ibland ;P
Kommentarer
Trackback
